Vladivostok

På den sjunde morgonen skulle tåget anlända till Vladivostok klockan 06:15 Moskvatid, vilket var 13:15 lokal tid. Polly vaknade vid första lokala ljuset, någon gång runt fem.

Genom fönstret hade skogen gett vika för låga kullar och gräs. Stilla havet låg någonstans framför. Hon kunde känna det, på samma sätt som man kan känna en stor vattenmassa innan man ser den.

Den sista stationen före Vladivostok var Ussurijsk. Tåget stannade i femton minuter. Polly hoppade ner. En kvinna sålde rökt fisk från ett hopfällbart bord. Fiskarna var silverfärgade. Ögonen var fortfarande klara. Polly smakade en liten bit. Kvinnan slog in den i tidningspapper och tog inte emot någon betalning. Vissa marknader fungerar så.

Stilla havet dök upp på höger sida av tåget runt elva lokal tid. Det var grått och ljust.

Vladivostok dök upp plötsligt. Staden är byggd i kullar som går ner till havet. Tåget tunnlar genom en av dessa kullar. Slutet av linjen ligger vid hamnen. Bufferten vid slutet av spåren är fyrtio meter från vattnet.

Tåget gjorde sitt sista stopp. Klockan ovanför kupédörren, på Moskvatid i sju dagar, visade 06:23. Den lokala klockan på stationen visade 13:23.

Polly hoppade ner på perrongen. Vladivostok var en hamnstad med låga stenbyggnader och branta gator. Luften luktade av fisk, rost och salt.

I slutet av perrongen fanns en liten vit obelisk. Inskriptionen löd KILOMETER 9,289. Slutet av linjen.

Polly stod vid obelisken en lång minut. Sju dagar. En halv miljard år av Uralberg. Tjugofem miljoner år av Bajkal. En kran. Åtta tidszoner, av vilka tåget bara hade observerat en.

Hon sträckte ut sina vingar. Stilla havet låg precis bortom hamnmuren. Hon lyfte från perrongen, klättrade över kranarna i containerhamnen och ut över bukten.